Först ber jag om ursäkt men just nu orkar jag inte svara på era kommentarer.
Jag är helt slut av min arbetsträning, kuratorsamtal och läkartider. När jag väl är hemma så är det fullt ös med barn och man.
Inte blir det bättre av att man är gift med duracellkaninen själv.
Min man jobbar 5-skift, sex skift på raken sen ledig ett par tre dagar, varannan helg och alla storhelger jobbar han, ska inte klaga han är hemma mer än någon som jobbar dagtid.
Det funkar bra när han jobbar och har träning, men som nu slutade han i morse och är ledig till måndag morgon. Det är nu duracellefekten kommer in, han måste alltid ha något att göra, när jag kom från kuratorn hade han vaknat, väntade bara på bilen för att åka och köpa färg till vårat lilla sovrum som Sandra vill flytta in i.
Så när han kom hem med färgen så var det dags att montera ner säng flytta in den i vårat sovrum och då var jag ju tvungen att hjälpa till blir otympligt och göra själv.
Så nu har han hunnit måla och ska fortsätta i morgon. Jag ska inte klaga för han är otrolig, men med min sjukdom så kan sånt bli för mycket, jag blir stressad av hans energi.
Jag är så slut så det värker kroppen hela jag känns som en betongklump. Orkar inte prata med folk utan att bli irriterad. Gu va jag gnäller, men är det värt att må så här bara för att arbetsträna vet att dom måste ha det för utredningen, men det här kommer ta lång tid att hämta sig från. Ingen sol i sikte som man kan få lite styrka av.
Nä jag går o lägger mig.
Sov gott
lyssna på varningssignalerna när kroppen säger ifrån, det är inte värt att kämpa o kämpa för att till slut bli helt slutkörd.
